Besöksrummets fastspikade möbler och kalla färger får varje familjemedlem att oroa sig för sin inlåsta anhöriga.

När till och med rummen för besök är helt sterila, säger det en del om hur cellen vi lever i ser ut.

Mamma har skrivit till kriminalvården så många gånger, tryckt på hur miljön påverkar psyket, men ingen ville gå med på att ta in hennes blommiga dukar för att sprida välmående.

”Det kommer dröja lite, hon verkar ha fastnat i kontrollen”, säger vakten och nickar mot stolen.

Allt är för konstigt för att jag ens ska kunna processa vad som händer. Jag böjer mig ner för att sätta mig på stolen som är alldeles för låg, men benen lämnar över till gravitationen för snabbt.

Schhmäck!

Min görre och svanskota stenas helt av den stenhårda pinnstolens sittyta som tar emot mig med allt förutom komfort.

För tre veckor sen ringde min advokat och sa orden jag längtat efter.

”Gabriel! Fri fot!”

Jag kände mig som ”I said yes!”guzzarna som clickbaitar på YouTube.

Som tar sig för ansiktet och lyfter ena benet av glädje när shuno äntligen poppar ett fattigt frieri för han inser att hans hairline moonwalkar bakåt och kaggen börjar bli permanent.

Hade en känsla av att det var på väg ändå, både jag och Show har flyttats runt hela landet, så fort det rör sig om organiserad brottslighet så gäller särskilda regler.

För att undvika risk för hot eller nätverkande så får man såna surprises.

Man vaknar en dag och stoppas in med huvudet före i en kriminalvårdsbil med heltonade rutor, utan en aning om man hamnar i Haparanda eller i Skåne.

En gång hade jag telefonsamtal från morsan inbokat samma dag som dom omplacerade mig.

Hon blir fortfarande arg när hon påminns om den stressen, när hon inte fick tag på mig och inte heller fick rätt till någon information förrän flytten var klar.

Dom snackade om rymningsrisk men tänkte inte på att en arg och orolig morsa är kapabel till att lyfta hela polishuset från marken tills att hon får ett svar som stillar hennes nerver.

Så hon spammade varje anstalt i hela Sverige, ringde och ringde som om hon vore Jehovas.

Hon la omedvetet en FTP och vägrade ta ett nej.

När jag var framme åtta timmar senare utan pauser höll min kissblåsa på att explodera samtidigt som min mage spelade en hel dj-session av ljud efter mat.

Touchdown toan var allt jag kunde tänka på, men dom akuta behoven fick chilla för det fanns något ännu mer akut på listan.

Plitarna på plats tog mig direkt till telefonrummet helt stressade, där mamma var på tråden.

Jag kunde höra hennes panikslagna skrikande röst som krävde svar genom luren på skrivbordet.

Kunde inte hålla mig för skratt, det kändes fett skönt ändå.

Så som dom pippade mitt liv genom åtta timmars resa, utan vetskap om vart vi ska, i baksätet på en mörk van så jag inte ska kunna lokalisera mig eller se något, med en blåsa som spände så mycket att det gjorde ont att andas så har morsan ändå sett till att käka deras huvuden tills hon fick veta var jag var.

Redan innan jag hann få luren vid örat kunde jag höra hennes röst brista ut i lättnad när hon hörde mitt skratt.

”Djibril!!! Är du där!”

Två sekunders glädje följt av poetiska svordomar där hon jämför mig med alla djurarter som finns för att jag utsatt henne för sån oro.

Att gå från att flytta runt oss hela tiden, till att jag och Show hamnar på samma anstalt – en klass två dessutom som fått improvisera med sina isoleringsceller för klass ett-intagna som flyttats runt på grund av platsbrist.

Det var första gången jag var glad att slippa första klass.

Den här rundan har jag suttit häktad i över ett år i väntan på dom, för åklagaren och domaren fikade och vabbade och semestrade hela tiden.

Folk som sitter på beslut, avgörande för intagnas liv, chillar med samma månadslön som vi drog in på vår marknad, men deras vita lön kommer tydligen med en arbetsmoral som bara sträcker sig fram till fast anställning.

Till slut hjälpte min advokat mig att skriva ett argumenterande brev för att motivera varför jag borde släppas i väntan på dom, tiden började toucha brott mot mänskligheten.

Men då ökades tempot plötsligt, fikapausen var över och jag sattes i fängelse inom loppet av sex veckor.

Jag ville så gärna hem då.

Även om oron fanns, så hade det inte hunnit bli lika knas ute som det är nu.

Glädjen att få mucka finns knappt där nu, för jag har alltid vetat att jag är säkrast här inne.

Vakten harklar till överdrivet högt med flit för han ser att jag zoneat ut.

Jag reser mig upp, rättar till ryggen och försöker se piggare ut så han inte får för sig att ta in mig på slumpmässigt pissprov.

En av grabbarna torskade sin insmugglade knätch förra veckan, så plitarna har hetsat extra bara vi sett lite gitti ut.

Inte för jag har något egentligen, men jag vill verkligen inte missa besöket.

Mina ögon, som redan brukar vara röda ända sen jag började missbruka Clear Eyes, blir extra pundiga nu med en hel natt utan sömn.

Har man otur, och har en riktigt oskön plit, så kan man åka på en sån pissish.

Jag har varit stissig ända sen beskedet om frigivning.

Även om det tär på psyket att sitta – mammas dukar och, framförallt, hennes värme finns ju inte här.

Men jag är så mycket mer medveten om vad som väntar mig på utsidan den här gången.

Breven och vykorten från grabbarna blev färre och färre.

Min bror Idris skickar någon gång då och då och skryter om sitt liv som det perfekta barnet, och min syster Imani såklart som skickar sina teckningar.

Men det blir enformigt efter ett tag, att bara tillåtas kommunicera så begränsat.

Samira Diabetes, som jag så otippat connectade med strax innan jag åkte in, har ändå varit flitigast med sina brev.

Hennes lillebror Bilal gick i samma skola som Imani, och vi hamnade i deep talk varje gång vi promenerade hem med syskonen.

Hennes brev gjorde mina dagar här på insidan, ända tills jag uppmuntrade henne att satsa på Ali, och bygga sitt liv med honom.

Det blev naturligt att kontakten avtog.

Även om jag hade behövt henne mentalt för sättet hon alltid finns där för mig, så vet jag att jag inte kan begränsa hennes lycka och framtid till mig.

Att få ett besök bokat av Naila däremot, som aldrig skrivit, och att hon kommer så tätt inpå frigivning, det chockar mig helt.

Jag sätter mig på den stenhårda stolen igen, lutar mig fram med armbågarna på benen och fångar ansiktet med händerna.

Sist jag träffade Naila var jag på topp, såpass att hon inte kunde hålla sig borta från mig.

Trots ringen på hennes finger, och att hon var fem år äldre än mig. Hennes uppmärksamhet, och ignorans, gjorde mig knäpp.

Just för att hon var äldre och hade ett helt liv för sig, så behövde hon oftast inte mig Men dom dagar hon gjorde det, ouufff jag kände mig som Superman.

Ville alltid imponera på henne, få henne att vilja ha mer av mig.

Såg alltid till att vara drippad från topp till tå.

Inte undra på varför jag blir nervös nu när jag gått från Moncler till ”Tillhör kriminalvården”.

Vakten stirrar på mig medan jag blåser ut i handen nära näsan för att göra en odiskret andedräktscheck.

Kriminalvårdens tandkräm och matsedel har skapat en doft hos mig som jag hade dränkt i Mancera - Red Tobacco på utsidan för att garantera att gärin jag träffar får PTSD på första daten av min doft.

Det blev en princip att klä mig lika dyrt som jag ville bli behandlad, levlade från EdT till EdP, men nu luktar jag snarare Eau de blöhhh.

Begränsade tvättdagar, fladdriga kallingar som töjs ut direkt och skallen har aldrig saknat faden mer, mitt hår är inte ens en frisyr längre, snarare en naturkatastrof.

Kan hon komma bara? Till och med här håller hon mig ovetande och väntande. Precis som på utsidan.

Jag vet inte om min mage är nervös, ivrig eller bara dålig. Hon har alltid haft den effekten på mig, jag blir helt shorbad.

Det är snart två år sen vi sågs sist, innan arresten.

Träffade henne först i Marocko. Hon var porten, direktlänken till stashet. Via henne slapp vi alla mellanhänder.

Det enda positiva med hennes ruttna grabb var att han var nyexad snut med stort nätverk.

Han minglade och smörade sönder sig så alla kände till honom och hans blivande fru.

Naila blev ett pålitligt ansikte för både gränspolis och tull, något hon utnyttjade sönder som den husslare hon var.

Killen måste varit helt tappad som inte ens fattade vem han förlovat sig med.

Men han var ändå sån självhatande shurda som såg ner på orten, så han svävade ju i sina illusioner bortom koderna som var uppenbara för oss andra.

Naila var ändå Najibs lillasyster, och även om Najib inte skrek ut det så visste alla att han hade monopol på
narkotikan, innan Show konkurrerade ut honom då.

Det var Najib som ens fick in mig i skiten från första början.

Naila själv var Key Account Manager för sin bror, all förhandling gick via henne, hon var iskall.

Det Najib inte visste var att hans syster egentligen inte ville att han skulle ta dom risker som kommer med narkotikan.

Hon visste att han var impulsiv och att det var en tidsfråga hur länge han kunde behålla sitt monopol på områdena.

Hellre att hon hade inblick i den processen, kunde kontrollera den successivt, så Najib inte exploderade.

Show fångade den luckan direkt, sa att hon fortfarande kunde få sin cut, så länge han köpte direkt av henne istället för alla andra mellanhänder.

Hon var tveksam till en början, tills han kallade in mig och sa åt mig att aktivera min Tony Aura magic.

Show, som alltid varnade mig när jag fastnade på tjejer, var för första gången glad över att jag tuggade med en brud.

Naila var inte vilken brud som helst heller, hon var den med mest risker, nackdelar och fördelar.

Skulle Najib veta, så hade han klippt oss direkt, men Show njöt extra av att se Najibs närstående jobba emot honom.

Show märkte att hennes tycke för mig underlättade tullen, så han becknade mig fint till henne. Och helt ärligt, jag hade inget emot det, jag skulle yani charma henne, men hon golvade mig helt.

Klackarna hörs från korridoren, Naila tar sin tid, hon går inte ens snabbt fastän hon vet att vår tid är begränsad.

Jag ställer mig upp och vakten vaknar till med lika stora ögon, ljudet från skorna toppat med det eleganta tempot är den internationella signalen för katt på ingång.

Vakten öppnar dörren och jag ser hur han spanish henne med ett leende, jag ger honom en varning med blicken innan jag fäster ögonen på Naila.

Jag känner hennes doft fastän hon är på andra sidan rummet, och medan hon går emot mig är det som om allt passerar i slowmotion och jag kastas ut genom taggtråden, rakt in i hettan från den marockanska solen igen.

I bilen vid gränsen till Västsahara.

Jag, hon, och 21 kg weed i dom uppsprättade bilsätena som sen sytts ihop noggrant.

Fastän en narkotikahund var vid en av spärrarna på andra sidan, så vevade hon ner rutan och började vinka och hälsa på alla med samma hand som ringen satt på.

Hon märkte att jag kokade av irritation, för jag hatade den ringen, skitful dessutom, så hon la sin fria hand diskret på mitt lår och strök lätt med tummen.

Allt detta utan att slita blicken från alla hon hälsade på.

Smuggling parallellt med otrohet, det speglade hela hennes personlighet.

Multitasker med pokerface, du vet aldrig var du har henne. En riktig orm men så fucking kattig att jag vill boxa henne för hon psykar sönder mig.

”Det var längesen”, säger Naila med ett leende.

Hon sätter sig på stolen mittemot mig utan att hälsa med en kram, som jag ställt mig upp för helt redo.

”Ger dom dig ingen mat här inne?”

Den marockanska hettan försvinner snabbt, som att en geting dödade ballongen jag svävade i och spottade tillbaka mig till anstalten.

Plötsligt blir jag medveten om hur knas jag ser ut igen, och vilken chock det måste vara för henne.

Jag ser ut som en ovårdad stolpe, det finns inget att göra åt saken.

Naila kallpratar, frågar om familjen och massa annat onödigt, när jag inte ens vet varför hon ville se mig. Jag ser att den fula ringen är borta och koncentrerar mig för att försöka förstå om hon talar i några koder för att vakten inte ska förstå.

”Två minuter kvar”, säger vakten som lärt sig att se mig i ögonen istället för att hungra efter henne.

Naila ställer sig upp, sättet hon bär sin kropp hypnotiserar mig bort från planeten.

Hon märker att jag sitter kvar som ett äckel som fastnat med blicken och inte ens har blinkat.

”Får jag ingen kram då Djibril?” säger hon och kollar på vakten så han godkänner beröring. Han nickar bittert och önskar det var han istället.

Fuck han.

Jag kramar om hennes midja och perfekt strukna svarta skjorta, hon tar tag i min drabbade röda KV-fleecetröja för att dra in mig närmre och ställer sig på tå för en kyss.

Varje muskel i min kropp kittlar till, och jag känner hur hon överför en snusprilla från sin underläpp till min.

Hennes Baccarat Rouge 540 fäster sig på min fula tröja, hon vinkar och ger mig en slängkyss medan vakten följer henne ut.

Jag fastnar helt som en staty medan jag hör hennes klackar försvinna bort i korridoren.

Tills vakten som suttit bakom fönstret kommer in för att ta mig tillbaka.

”Då var besöket över, Romeo, kom nu.”

Jag följer efter vakten, känner med tungan mot prillan under läppen, något vasst och avlångt.

Mindre än en vanlig nyckel.

Samma storlek som nyckeln till förrådet jag gömde baxet för min frihet i.